Blir det något giftermål i sommar? Bröllop brukar ju överlag vara trevliga tillställningar, eller hur? Om det då blir giftermål (eller i varje fall förlovning) och du kanske redan är bjuden på fest, ja då brukar två frågor automatiskt dyka upp:
- Vad ska jag ha på mig?
- Vad ska jag ge i present?
Precis som i barndomens frågesportprogram i tv på 80-talet, ”Vi i femman”, säger jag såhär:
På a) vet jag inte. På b) svarar jag TILL ANNA LOVISA.
[Du som inte behöver hjälp med val av bröllopspresent, läs till slutet ändå, för där finns helfestliga berättelser från förr i världen.]
Är du bekant med bakgrundshistorien till kökshanddukarna TILL ANNA LOVISA vet du kanske att förlagorna till motiven, flagabräden och bandgrindar, var typiska friar- eller fästmansgåvor för sisådär hundra, hundrafemtio år sedan. Flagabrädet fungerade som linfäste på spinnrocken. Man lindade upp det borstade linet runt brädet när man skulle spinna det till garn. På bandgrinden vävde man mönstrade band, till exempel hängslen, bälten, tyglar och hårband.
De många gånger omsorgsfullt dekorerade redskapen var nödvändiga bruksföremål, så det fanns förvisso en konkret nyttoaspekt i att ge en sådan gåva till sin tilltänkta. Men fullt så enkelt var det inte. Fästmansgåvan fungerade nämligen också som ett urvalsprov. Friarens eventuellt bristande hantverksskicklighet fick inte äventyra flickans framtid. Med mycken möda skulle friaren lägga ner själ och hjärta och samtidigt tälja till ett redskap som inte bara gick att använda, utan också var estetiskt tilltalande och utsökt tillverkat. Samtidigt. Det var inte lite som krävdes på den tiden.
Så långt verkar allt i och för sig krångligt, men ändå någorlunda klart. Men sen?
I Stora finlandssvenska festboken av Anne Bergman och Carola Ekrem (utgiven 2020 av Svenska Litteratursällskapet) finns ett kapitel som heter ”Frieri, trolovning och lysning”. Där berättas om de ritualer och traditioner som hörde till när man ville stadga sig. Det var sällan någon enmansshow, utan många personer kunde vara involverade också i frieriet och lysningen. Ofta hade man rekvisita till hjälp och det fanns bestämda repliker eller visor som skulle framföras. På vissa håll kunde man också framföra sitt budskap helt utan ord, med symboliska handlingar. Friaren kunde ordlöst visa att han var ute i friarärenden genom att t.ex. lägga sin mössa på bordet när han kom in i stugan eller genom att placera sin kniv ovanför dörren utan att säga något. Var kniven instucken i gavelväggen nästa dag hade han blivit godkänd, men om den låg kvar där han lämnat den var det bara att ta kniven och gå. Tog brudens mor katten i famnen när friaren var på besök signalerade det att hon välkomnade honom till familjen. Om hon däremot körde ut katten ur stugan blev det tydligt att friaren också gjorde bäst i att gå.
Vill du läsa mer om dåtidens festtraditioner kan du göra det i boken eller via den här länken.
Nu inser du kanske varför jag väljer att svara som jag gör på fråga b)? Idag kan vi kanske skratta åt dåtidens friartraditioner och vara tacksamma över att vi inte längre behöver krångla till det så. För jag tror inte att så många idag väljer att uttrycka sin kärlek med vare sig flagabräde eller knivritualer. Men kanske är det så, att en liten påminnelse om friartraditionen ett par generationer bakåt inte kan skada. Kärlek nu möter kärlek då. Så ja, på b) svarar jag TILL ANNA LOVISA. Bakgrundsstoryn till motiven finns förresten också med i asken med handdukar. Den med katten och kniven får du berätta själv.