Den krokiga vägen till designen

Min väg till formgivningen har inte varit spikrak. Men få vägar är väl det.

Tonårsrummet möblerades om varje fredag. Jag ritade bottenplaner och flyttade möblerna än hit, än dit.

Sen fortsatte det med en stor beundran för konstskolestuderandena som jag såg dagligen när de kom till högstadiets matsal för att äta lunch. Jag kan inte så här i efterhand sätta fingret på vad det var som tilltalade mig. Kanske såg jag modet att gå sin egen väg, att hitta egna uttryckssätt, att förmedla något. Själv hade jag inte haft en bildkonstlektion sedan åk 7. Jag hade alltid valt bort bildkonsten till förmån för musiken (för att man ju måste välja, och musik var verkligen min grej). Men hur som helst såddes där i högstadiets matsal ett frö som med tiden blev en plan b.

Under gymnasieåren var mitt största intresse att rita bottenplaner till hus. Mina föräldrar prenumererade på ”Sköna hem” åt mig och där hämtade jag inspiration till mina skisser. Jag minns att det var många runda fönster, köksöar och nivåskillnader i mitt häfte. Och där och då, i fantasin och skisshäftet, var allting möjligt.

När det närmade sig studieval efter gymnasiet drömde jag allra mest om att bli arkitekt. En misslyckad praktikdag i kombination med en lärares kommentar om hur svåra urvalsproven är blev tyvärr avgörande. Jag vågade inte ens söka till arkitektutbildningen.

Jag valde att bli klasslärare. Det var ett klassiskt yrkesval och jag inspirerades av min mamma som också var lärare. Och visst trivdes jag under mina nästan tio år inom branschen. Vändpunkten kom när jag fick stressymptom – kanske av jobbet, kanske av livet. Under mina sjukskrivningsveckor hemma rannsakade jag mig själv och kände att jag kunde må bra av en förändring, åtminstone tillfälligt. Det var dags för plan b – jag ville gå i konstskolan.

Som 38-åring inledde jag så mina formgivningsstudier vid Yrkeshögskolan Novia i Jakobstad. Tanten skulle studera med ungdomarna. Och jag mådde så bra av det. Och lärde mig så mycket nytt. Jag vet att det inte är för alla, men jag kan verkligen rekommendera alla som vill och kan att studera som vuxen, och gärna tillsammans med ungdomar. Det finns nästan bara fördelar med det.

Nåväl. Fyra år senare kunde jag titulera mig formgivare och inredningsdesigner. Och här står jag nu. Då och då förundras jag ännu över att jag 30 år senare faktiskt får jobba med det som var min hobby och avlägsna dröm på 90-talet – att rita bottenplaner och planera funktionella rum. Skillnaden är att det nu är riktigt på riktigt. Riktiga rum för riktiga människor.

Min krokiga väg till designen började som en tonårsdröm, tog en omväg precis som livet kan göra, och landade långt senare i en ny yrkesidentitet. Jag har nu jobbat heltid som egenföretagare och formgivare i drygt 3 år. Och vet du, det gör mig fortfarande gott.