Hantverk. Kanske kan man tycka att det är omodernt, dammigt, lite för mycket av allt, helt enkelt för många krusiduller och för lite smak? Eller så inte.
Hantverkskärleken och tanken på att göra något av den har funnits hos mig i många år. Jag bläddrade häromveckan i mina gamla skissblock och märkte att jag skissat hantverksinspirerat redan länge. Och det är nog inte så konstigt. Personerna jag omgav mig med när jag växte upp var flitiga hantverkare inom olika områden och på så sätt överfördes hantverksintresset också till mig. Mamma växtfärgade, vävde, sydde och stickade och pappa svetsade och konstruerade. Bilden av min virkande farmor vid köksbordet har för alltid etsat sig fast i mitt minne och min 97-åriga mormor skapar än idag egna konstnärliga kreationer av stickat och virkat till sina barnbarnsbarn. Själv sydde jag en folkdräkt i textilslöjd i åk 9, med kjol av mammas hemvävda tyg. Så idén har nog alltid varit att man gör själv för att man vill och, åtminstone i någon mån, kan.
Det finns en glädje i att skapa med händerna. Kanske också du har drabbats av stickivern som dragit fram de senaste åren? (Omodernt? Knappast.) Visst, det tar sin lilla tid att göra själv och man får öva sig i tålamod både en och två gånger, men när man är färdig förstår man också att bättre uppskatta det man åstadkommit. Hantverk ger insikt. Det är långsamhet och slow living, det är tryggt och äkta. Men det är också skaparglädje, experimentlust och övning i fingerfärdighet. Inte konstigt att det ibland kan bli någon krusidull extra när ivern slår till.
Jag lyssnade häromdagen på konstnären Diana Baumbach, som berättade om sitt konstnärskap och konstaterade att det repetitiva, hantverksmässiga sättet att skapa för henne är ett sätt att hålla händerna sysselsatta. En stor del av de gamla hantverksföremål som finns bevarade lär ha tillverkats under vinterhalvåret, när säsongsarbetet ute på fälten var på paus och det fanns lite tid över. Jag ser framför mig hur det var mörkt ute och man satt i storstugan och slöjdade i brasans sken. Var och en med sitt arbete men ändå tillsammans. Ett sätt att hålla sig sysselsatt. I stället för skärmtid.
De allmogeföremål jag för tillfället inspireras av i mitt mönsterskapande har ändå inte kommit till som en trevlig liten hobby bara för att man vill och kan, utan de allra flesta har tillverkats för att det varit alldeles nödvändigt. Det är bruksföremål som man behövt och verkligen haft användning för; allt från skedar, bandgrindar och mangelbräden till spinnrockar och vaggor. Ändå har man gjort dem så vackra man kunnat, antagligen för att bidra till en vackrare vardag. Men det finns också mycket eftertanke och symbolik i dekorationerna. Besvikelser och förhoppningar som man hunnit begrunda under den långsamma hantverksprocessen. Inslag för inslag. Snitt för snitt. Tänker man så blir hantverket ännu mer värdefullt – där finns själ, hjärta och omtanke inneslutna i slutprodukten. Kan det bli vackrare?
För bara några år sedan återförenades min mormor med sin spinnrock och hemma i radhusets kök återupptog hon konsten att spinna garn. Hon ville också lära mig hur man gör. Det var häftigt att testa, men svårt att få jämnt. Ibland gick tråden av och jag fick ta ny sats. Jag bidrog väl totalt med någon meter garn, resten spann mormor. Senare fick jag sockor som hon stickat till mig av vårt gemensamt spunna ullgarn. Och det ska sägas, det är värdefulla sockor.
---
Något flagabräde behövde mormor och jag inte använda på spinnrocken när vi spann ull, men om du vill bekanta dig med flagabräden och hur de användes kan du läsa om det här.