Hur många är hundra? Hundra är väl inte så mycket? Bara så där lagom tresiffrigt, men utan marginal.
När jag jobbade som klasslärare i de lägsta årskurserna fick eleverna, om de behövde, använda hundrarutan som stöd i matematik. Hundrarutan är en bild på en kvadratisk ruta indelad i hundra mindre rutor, och de små rutorna är numrerade från 1 till 100. Med hjälp av hundrarutan kan man fritt röra sig i talens underbara värld, addera och subtrahera och hänga med också i de klurigare svängarna. Under alla de år jag erbjöd hundrarutan som hjälpmedel i klassrummet tyckte jag att den var fantastisk. Den visualiserade talet hundra, så att användaren verkligen skulle inse hur många hundra är och kanske med tiden se rutan för sitt inre. Jag borde ha plockat fram min inre hundraruta i somras. Men jag hade glömt att den existerade. Kanske hade jag tappat min taluppfattning. Hundra är ju så abstrakt.
Hundra blir mycket mer konkret om man sätter något till. Såsom hundra myggbett efter en skogspromenad – då kliar det rejält. Eller hundra personer framför dig i biljettkön – är det ens lönt att stå kvar? Ibland måste det upplevas för att riktigt sjunka in.
Jag följer den svenska mönsterdesignern Cecilia Pettersson på Instagram. I våras avslutade hon en utmaning där hon under hundra dagar gjorde hundra skisser och visade dem i sina sociala medier. Jag inspirerades storligen av hennes projekt och eftersom jag i mitten av juli ännu hade några månader kvar av mitt mönsterår tänkte jag att en skissutmaning inspirerad av österbottnisk hantverkstradition kunde passa in. Det var ett ganska spontant beslut. Inte helt genomtänkt, även om jag fått tipset om att man kunde testa några dagar innan man kör igång på riktigt, för att se om det känns bra. Nej, jag dök i med huvudet före, helt utan att prova på. Bara bestämma sig och göra.
Jag började med att binda en liten bok med hundra uppslag, så att projektet skulle bli överskådligt och begränsat. Hundra uppslag, hundra skisser, hundra dagar. Målet var satt till den 4 november. Och där gick starten!
Om det gick bra? Nej och jo. De första dagarna var det alldeles, alldeles förfärligt. Visst hade jag vetat att det skulle bli en utmaning för mig att visa halvfärdigt arbete, som ju skisser de facto är, men jag var ändå inte helt förberedd på obehaget. Jag skapar bäst och helst i min ensamhet och har väldigt svårt för när någon kikar över min axel. I processen, då saker tar form, vill jag ostört rycka i olika trådar, strosa runt bland nykläckta idéer och umgås med tanken och visionen innan formen landar i något konkret. Skissarbetet utförde jag visserligen utan publik, men att visa halvfärdigt arbete på Instagram och Facebook kändes som att ha någon som kikade över axeln. Den personliga upplevelsen var till en början förskräcklig och jag hade gett vad som helst för att kunna ta tillbaka mitt löfte om hundra skisser på hundra dagar. Jag ångrade mig bittert och ville bara backa och göra ogjort. Men liksom man kan vänja sig vid nya maträtter eller blir van vid lukter, på samma sätt visade det sig att jag på ganska kort tid skulle vänja mig vid publiken på axeln. Redan efter en vecka var det helt okej. Inte okej som i njutbart, men okej som i okej. Jag är rätt målmedveten, så att avbryta utmaningen var aldrig ett alternativ. Minns du barnsången Tigerjakten med Mora Träsk som visades i tv på 80-talet?
Vi kan inte gå runt det
Vi kan inte gå under det
Vi måste gå igenom det
Så tänkte jag. Ingen återvändo.
Ett av mina mål med utmaningen var att hitta rutin i mitt skissande, för det hade jag faktiskt aldrig tidigare haft. Det lyckades jag med. Hundra dagar är en rutin. Efter avslutad utmaning lade jag av med den rutinen, för jag behövde en paus. Men under resans gång återupptäckte jag det analoga skissandet och insåg hur mycket det faktiskt betyder för mig. Långsamt, nära, direkt och i viss mån oåterkalleligt. Det är på riktigt och det är äkta vara.
All den positiva respons jag fick under projektet värmde. Det var många följare som såg fram emot den dagliga skissen, ungefär som en lucköppning i advent. En del fick upp ögonen för mönster i omgivningen och många engagerade sig, stannade upp och lät sig associera kring vad de såg och vad det fick dem att känna. I början kunde jag själv vara kritisk till vad jag presterat och välja att släta över eller beklaga mig över att jag inte var så nöjd. En kommentar fick mig dock att inse att det är processen som är det intressanta, och när andra uttryckte att de tyckte om det jag visat förstod jag att det inte var min sak att döma. Det finns inte rätt och fel smak. Skönheten sitter som bekant i betraktarens ögon. Efter det bestämde jag mig för att inte uttala mig kritiskt om mina skisser. De är vad de är. Bara skisser.
Boken är liten. Den är lika bred som min hand och om jag mäter med handen från nedre kanten når bokens pärm bara strax över mitt lillfinger. Så nu sitter jag här med en väldigt liten skissbok full av väldigt många mönsteridéer. Den tid jag satt ner på att skissa är ovärderlig, för skisserna är början till minst lika många färdiga mönster. Men ändå. Aldrig hade jag trott att den kanske största behållningen av skissprojektet skulle vara personlig utveckling. Hundra dagar senare och jag har bearbetat obehagskänslan av att visa en tidig skiss, att jobba med publiken på axeln och att pumpa ut hundra skisser som någon plagierande, omoralisk skurk potentiellt skulle kunna stjäla för egen vinning (- den skurken kommer inte komma långt, det ser vi till). Jag har lärt mig att inte nedvärdera det jag visar och jag har tänjt mitt tålamod så att det numera sträcker sig till hundra.
Ja, förresten. Jag har också uppdaterat min taluppfattning. Under dag #99 blev jag upplyst om att 100 dagar är närapå ett tredjedels år. Det hade aldrig slagit mig innan, och tur var väl det. Hundra dagar är hundra dagar. Hundra skisser är lika många. Faktiskt lika många som rutorna i hundrarutan. Men inte så många att jag skulle ångra mig. Inte nu längre.
De hundra skisserna finns på min Instagram och Facebook, om du missat och vill ta del av processen.