Det är intressant hur de personliga referenserna för färg kan förändras under en livstid. Åtminstone har min färgvärld redan hunnit förändras i olika riktningar. Under en period i barndomen var det rosa som gällde. Och vem kan väl klandra mig för det? Vi är nog många som haft en rosa period. När jag sedan kom ur den fasen hamnade jag i det andra diket. Rosa blev the big no, no och det höll faktiskt i sig ända upp i vuxen ålder. Jag hade riktigt, riktigt svårt med rosa. Kanske hade jag fått en överdos av rosa och föll i stället in i den blå fasen. Blått blev mitt livs självklara färgval. Himmel och hav. När jag träffade och föll för min blivande man noterade jag förnöjt att han hade blå cykel, blå armbandsklocka, blå kostym, blå bil, ... Och jag kan väl säga som så – det var inte till hans nackdel. I den blå perioden befann jag mig rätt länge och just färgen blå känns nog ännu som ett naturligt val. Blått är för mig en färg som står sig i längden.
I något skede upptäckte jag hur blått och gult förhöjer varandra. Jag tror det var på 90-talet, när jag såg bilder av blåmålade allmogeskåp med stora torkade buketter av solöga ovanpå. Mitt 20-åriga jag föll pladask för de rådande färgtrenderna, så när vi skulle tapetsera om i vår hyreslägenhet valde vi att göra ett rum blått, ett gult och ett orange. Det kan ha varit mitt livs färgklimax.
När vi valde färger till vårt nybyggda hus, som blev inflyttningsklart 2005, föll jag igen för trenden. Vitt och grått. Jag var också trött på färg efter sju år i hyreslägenheten och upplevde att ett hem med mer lågmälda färgval skulle göra gott för själen. Och där någonstans landade jag i en personlig insikt om att jag mår bra av en lugn och dämpad färgskala. Färg påverkar humöret, och mina känsloyttringar och humörsvängningar behöver inte ytterligare förstärkas av kulörstarka färger på väggarna. Med tiden har visserligen någon ny väggfärg tillkommit här och där, men då i en nedtonad version som inte på långt när är jämförbar med 90-talsversionen.
Under studietiden, när jag studerade formgivning, blev mitt signum senapsgult. Alla mina medstuderande visste att Linda gillade senapsgult. Och den hänger fortfarande med även om färgpaletten med tiden utökats. Min nuvarande färgvärld, som också syns i mitt sortiment av mönstrade produkter, har tills i våras omfattat brutna nyanser av blått, gult och grönt, samt svart, brunt, grått och vitt. Men inte rött. Kanske är det barndomens rosa som spökat. Jag vet faktiskt inte, för jag har ingen (medveten) relation till en kulört version av röd.
Visste du förresten att den mest flerfärgade produkt jag hittills har i mitt sortiment är brickan MEJSLA?
Men. Apropå rött. Nu designar jag ju mönster inspirerade av österbottnisk hantverkstradition, och i traditionen är rött en tydligt dominerande färg. Det går inte att komma ifrån. När jag så gjorde ett mönster inspirerat av Korsnäströjan, som är väldigt mycket röd, kände jag att det var dags att utmana mig själv och bredda min personliga färgskala. Jag valde visserligen att bryta det röda och tillsätta ganska mycket svärta när jag färgsatte mitt mönster TRÖJFRÖJD, men färgen som jag slutligen landade i, en roströd nyans, är för mig en värdig representant för rött. Så gick det alltså till när rostrött blev en del av färgpaletten för mina mönstertavlor till utställningen på Stundars. Steg för steg utökar jag min färgpalett. Mognar och får nya favoriter som med tiden känns mer självklara.
Så här ser mönstret TRÖJFRÖJD ut. Jag valde att behålla Korsnäströjans typiska färgsättning, rött, grönt och vitt, men dämpade kulörtheten.
Rent privat har jag en färgskala som tilltalar mig och färgar mina val när jag själv får bestämma. I mitt yrke som formgivare och inredningsplanerare är det däremot kundens färgpalett som blir min referens. Då färgsätter jag ju för att min kund ska trivas och må bra. För det är ju så tydligt att var och en av oss har en egen resa med egna färgreferenser. Begreppet favoritfärg som vi matas med från det vi är små kan kanske i viss mån vara begränsande. Vilken är din favoritfärg? Som om man måste välja en enda. Och om jag måste välja bara en, gillar jag då varma toner av grönt bättre eller föredrar jag en kall grön, med mycket blått i? Nej, så långt kan vi kanske vara överens, att i färgdiskussionen finns helt enkelt inga definitiva och allmängiltiga svar.
Hur ser förresten din färgvärld ut idag? Finns det något speciellt som färgat din palett?