Mönstermarinad och soffläge

Hur hittade jag mönstervärlden? Eller var det kanske mönstren som hittade mig? Jag har funderat en del på det, hur det kom sig att jag fastnade för mönsterdesign. Kan det vara så att min barndom, min personlighet och mina intressen hela tiden pekat åt det hållet? Att det bara tog ett tag innan jag fattade?

Jag är född i mitten av 70-talet. När jag bläddrar bland barndomsfoton och studerar interiörerna inser jag att hela hemmet var en mönsterlek. Det var ju så på det glada 70-talet. Vi hade mönstrade golv, mönstrade tapeter, mönster på kakel, möbler, lampor, gardiner, mattor. Det var ränder, rutor, medaljonger, bladformer, blommor och på det en höstskog som fondvägg. Mycket grönt, gult, brunt. Mönstermöten i varje hörn. Inte ett spår av ängslan, bara fullt ös. Vilken härlig mönstermarinad att växa upp i! Det mesta från den tiden känner jag till bara för att det finns på bild, men den gröna medaljongplastmattan i hallen minns jag att jag gillade.  

Gräver jag långt bak i tiden stöter jag på ett första mönsterminne. Ett fysiskt sådant. Kanske var det tidigt 80-tal eftersom jag kommer ihåg det. På dagarna, när mamma och pappa jobbade, var jag hos farmor och farfar som bodde alldeles intill oss. Fammo ansåg att man skulle vila efter lunchen. Kanhända var det mest hon som ville vila, inte så mycket jag. Min sovplats var hursomhelst på soffan i finrummet (jo, man hade sådana rum på den tiden). Soffan var hårt stoppad och inte alls inbjudande att tupplura på. Jag minns hur jag låg där i ett knäpptyst hus och hoppades vilostunden skulle ta slut. Det enda roliga med vilan var att soffan var klädd med ett nästan guldfärgat mönstrat plyschtyg, där mönstret stod ut från bakgrunden och formade vägar. Vägar som var precis lagom stora att följa med ett litet pekfinger. Mönsterleken var ett sätt att få tiden att gå medan fammo vilade, men den var också rogivande. Antagligen hände det sig att också jag slumrade till.

Min fammo Anna var för övrigt ordningens och redans kvinna. Hon gjorde saker ordentligt och strukturerat. Inte tyckte jag om alla hennes principer och regler, men hon var tydlig, vilket gjorde det lätt att förstå. Visst hade vi våra små duster – jag rymde en gång från vilan och smet ut till pappa, lade mig bakom förarsätet i traktorn och somnade där i stället – men i grunden var hon en hjärtlig och gladlynt farmor. En trygg vuxen som fanns nära till hands. Jag ser mig själv som rätt så strukturerad och organiserad - kanske har jag influerats en del av fammo. Kan du se vart jag vill komma? Mönster är struktur. Motiv som organiserats till mer eller mindre tydliga upprepningar. Min personlighet attraheras helt enkelt av mönster.

Sen var det det där med matematiken. Jag älskar matematik. ”Ett mönster är en komposition av visuella element placerade på en yta med hjälp av ett geometriskt system, ofta med matematisk precision”.* För att få till en fungerande upprepning, med mönster som kan fortsätta i oändlighet om man så vill, behövs den matematiska precisionen. Det tycker jag faktiskt är lite kul.

Tro det eller ej, men mönster har också en koppling till musik, och i musikens värld känner jag mig hemma. Har du tänkt på att det finns rytm i mönster? Utan tomrum mellan motiven blir det platt. Rytmen uppstår tack vare pauserna. Tystnaden. Det kan verka filosofiskt, men det stämmer. Variation och upprepning anger känslan i mönstret. Rytm är en viktig aspekt i designprocessen.

Jag vet fortfarande inte om mönstren hittade mig eller jag mönstren. Inte heller vet jag i vilket skede eller hur det kom sig att vi föll för varandra. Var det marinaden? Soffläget? Personligheten? Omöjligt att veta. Jag har dock en stark känsla av att vi hör ihop. Allt tyder på det.

* Citat ur Kristensen Johnstone, T. (2023). Fakta om mönster. I Mönstrade positioner (s. 8-14). Textilmuseet.