Tack för kreativiteten, mommo!

Mommo. Sen 25 år tillbaka hos oss mera känd som gambämommo [gammelmormor]. Igår tog vi ett sista farväl. 

Det är med tårar i ögonen, men tacksamhet i hjärtat jag kommer minnas henne. Alldeles nyligen insåg jag att hon varit en väldigt stor inspiratör för mig. Det bubblade av kreativitet och konstnärlighet i henne. Färgpaletterna och penslarna fanns alltid inom räckhåll vid köksbordet och det fanns inte ett tomt kuvert som hon inte skissat på. Inspirationen fanns överallt. Det var naturlandskap – skickade man ett vykort från semesterresan åt henne så målade hon av det. Det var illustrerade visor från ungdomens dagar. Och på äldre dar målade hon otaliga minnesbilder från barndomen och skrev med snirklig skrivstil vilken upplevelse det handlade om. När jag gjort målarboken om Nykarleby gav jag ett exemplar åt henne och nästa gång jag hälsade på hade hon färglagt flera motiv, men inte som man tänker sig att målarböcker vanligen används. Nej, hon hade inte nöjt sig med att välja en färg för varje fält, utan lagt till djup och liv i bilderna genom att göra skuggningar. När jag fascinerades över det ville hon lära mig hur man gör. ”Du tänker bara på varifrån solen lyser.”

Kanske var det hennes förmåga att se varifrån solen lyser som gjorde att det allt som oftast glimrade till i ögonen på henne. Vi bemöttes alltid med värme, humor och lekfullhet när vi hälsade på. Ännu vid 95 års ålder gjorde hon klappleken med sina barnbarnsbarn (den där man sitter mittemot varandra och klappar på knäna och mot varandras händer). När jag, med respekt för hennes höga ålder, sa åt mina barn att inte göra så snabbt, hörde hon det inte, men utbrast efter en stund: ”Kvickare!” Den händelsen finns bevarad på video. Så värdefullt.

Vi bemöttes också varje gång av pinnglass. Och tackade man nej fick hon det alltid svängt till ett ja. Det är nog något bara mormödrar kan. Det myckna glassätandet med alla barn, barnbarn och barnbarnsbarn ledde till att det fanns en stor samling träglasspinnar i köksskåpet. Där fanns också rader av tomma yoghurtburkar (A-yoghurt med blåbärssmak). Pinnarna och burkarna fungerade som leksaker för uttråkade småttingar. Tänk vad allt man kan göra med sådant!

Det är speciellt nu, när jag studerar cirkulär design, som jag kommit att tänka på mommo som en stor förebild. Hos henne var alla material användbara. Hon inspirerades av och utgick från det som fanns till hands. Vi fick en gång en skokartong omgjord till tittskåp, med målat landskap som fond och målade bruna kossor på glasspinnar att flytta runt och leka med. Kossor var nog hennes favorit. Från min barndom ser jag framför mig tomatplantorna på balkongen, planterade i vita jordbruksrelaterade plastbyttor med blå text. Tvärsöver vägen, vid Jaskas, lät hon trädgården och kreativiteten blomstra fritt och växtligheten fick sällskap av allsköns bråte hon kommit över. Jag minns speciellt sätena från en avlagd buss, som placerats mittemot varandra i en bersåliknande inramning. Jag minns att jag ibland tyckte att det var ganska tokigt och allt föll mig inte i smaken då, men nu ser jag ju att det var den ohämmade inneboende kreativiteten. Det var den som tog sig uttryck. Hela tiden.

Restgarner fick nytt liv i alla de skapelser hon gjorde. Och vad jag minns stickade eller virkade hon väl aldrig enligt mönster. Eller jo, möjligen de stickade dukarna. Men annars var det alltid enligt eget huvud. Eget mönster. De mossgröna, stickade barnshortsen gjorda enligt eget koncept kommer för alltid vara en favorit för mig. Tokiga? Ja. Men samtidigt så befriande härliga. Den friheten det innebär, att inte låta sig styras av andra i sitt skapande, utan våga och vilja skapa eget. Den hoppas jag att jag fått från henne.

Mommo Sigrid blev 98 år, men hon sa upprepade gånger: ”Jag är nästan hundra”. Och det var väl bra det, att hon tog ut det lite i förskott. Det säger också något om den framtidstro jag upplevde att hon hade. När moffa dog och hon vid ca 90 års ålder blev ensam flyttade spinnrocken in i radhuslägenhetens kök och hon återupptog spinnandet, något hon inte gjort sedan unga år. Hon visade mig hur man gör, och av det garn som hon och jag spunnit tillsammans stickade hon ett par sockor till mig. Det är de mest värdefulla sockor jag har.

Som 92-åring fick hon också ett konto på Instagram, så hon kunde följa med i familjemedlemmarnas och släktingarnas liv. Med krokigt finger tryckte hon på hjärtat. Och det gör hon i någon mån ännu. Hennes avtryck återspeglar sig redan idag i tre generationer av kreativa, påhittiga och skapande barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Här och var glimrar det till i någons ögon, en mommo bjuder på glasspinnar, i någon trädgård hittas oväntade lösningar, någon målar, någon hoppas få vitt hår som mommo, många skapar helst enligt eget huvud, lever i och av kreativiteten som drivkraft. Och jag hoppas att vi då och då, precis som mommo, förmår se varifrån solen lyser.