För knappt ett år sedan hade jag förmånen att beviljas ett 1-årigt arbetsstipendium från Svenska kulturfonden. Det innebär att jag under ett helt år har möjlighet att verkligen djupdyka i formgivningen och utvecklas i mitt skapande. Mitt år startade i november och pågår till sista oktober, så egentligen har jag ju nyss börjat.
Temat för mitt stipendieår är mönsterdesign med inspiration från österbottnisk hantverkstradition. Jag tjuvstartade redan i somras med en rekognoseringsrunda till hembygdsmuseer runtom i Svenska Österbotten. Tillsammans med min man, och ibland i sällskap av dotter, vänner, mor och bror, besökte jag totalt 20 hembygdsmuseer från Karleby i norr till Kristinestad i söder. Det blev en hemester och temasommar som heter duga.
Du minns kanske att sommaren 2021 var av den varmare sorten? Jag kan avslöja att hembygdsmuseer i regel har varken ventilation eller luftkonditionering. Och den regeln har nog ytterst få undantag. Att klättra längs smala, branta stegar upp på trånga, dammiga loft och vindar, iklädd munskydd, i nästan trettio graders värme är inte att rekommendera. Men vi gjorde det ändå, i jakten på något fantastiskt att inspireras av. En stor eloge till min man som hängde med på detta äventyr på sin semester, alldeles utan att klaga.
Museiturnén resulterade i hela 2853 foton. Tvåtusenåttahundrafemtiotre. Så nu har jag minsann ett välfyllt bildarkiv att ösa inspiration ur. Inspiration för en livstid. Det betyder naturligtvis inte att jag nöjer mig med det och stänger av inspirationsflödet för gott. Är det ens möjligt? Jag tror faktiskt inte det. Inte heller betyder det att jag för resten av mitt formgivarliv kommer designa uteslutande hantverksinspirerade mönster. Det vet jag med säkerhet. Men. Jag vet också att temat hantverkstradition ligger rotat i mig sedan länge. Det är en del av den jag är. ”Varav hjärtat är fullt talar munnen”, heter det. Jag tror det samma gäller för konstnärligt uttryck.
Och. Jag tror att man kan hitta hållbarhet och långsiktighet framåt dels också genom att blicka bakåt. Det finns en sorts stabilitet och grundtrygghet i det som stått sig i långt mer än hundra år, må det så vara ett träd i skogen eller en träsked som farfars farfar med omsorg täljt till sitt barn.
Vi är här och nu, men vi är också en del av det som varit långt innan. Tidslinjen är inte bruten. Jag tänker att det finns något hoppfullt i det.
Så jag sparar mina tusentals bilder från en svettig museiturné i röda timrade stugor. Det är tusentals rottrådar rakt ner i den österbottniska myllan. Och jag tänker på trädet i skogen.
---
Ny månad och nytt tips! Här kan du bekanta dig med vårt erbjudande inför påsken.