Och så var det det där med traditioner ...

Eftersom jag ägnar ett helt år åt att designa mönster inspirerade av österbottnisk hantverkstradition är det kanske på sin plats att förklara varför. Jag har redan berättat om hur jag resonerar kring hantverk. Om du vill läsa mina funderingar om det hittar du dem här. Men tradition då?

Ibland höjs kritiska röster mot begreppet tradition. Man tolkar det så att de som vurmar för tradition har fastnat i något och inte kommer vidare, inte kan utvecklas. Kanske inte ens vill utvecklas. Men är det så? Jag tycker vi kan slå fast en gång för alla – tradition är inget skällsord.

Jag läste någonstans att traditioner egentligen är en nutida tolkning av det förflutna. Man skapar sammanhang och mening i nuet genom att återknyta till det som varit, och ett tu tre, så har det blivit en tradition. Anser man den inte vara värd att behålla kommer den omformas med tiden eller också upphör den helt. Nyckelordet tror jag är reflektion – att man tar sig tid att tänka igenom vad man vill bevara och varför det känns angeläget.

Det finns väldigt många traditionsmänniskor på det här klotet, det är jag alldeles övertygad om. För någon är det viktigt att det finns lutfisk och farmors köttbullar på julbordet, för en annan att man firar midsommar på exakt samma sätt varje år. Nu är det påsk och det betyder påskägg, pynt, memma, narcisser, påskhäxor, påskgräs, äggmålning, påskbrasa ... Kanske är det först då allt känns rätt.

Egentligen kan jag förstå det. Vad är väl en skolavslutning utan ”Den blomstertid”? Men jag har levt tillräckligt länge för att inse att känslor och stämningar inte kan frammanas av traditioner. Ritualer i all ära, men också de mest traditionsbundna högtider kan drabbas av livet, och då är det inte säkert att vare sig påskgräs eller memma hjälper. (Nåja, i vissa fall kan det säkert hjälpa.)

Så. Tro det eller ej, men jag är faktiskt ingen uttalad traditionsmänniska. I stället gillar jag omväxling och söker mycket hellre nya vägar än tassar efter i färdigt upptrampade spår. Nej, nu blir det konstigt, tänker du kanske? Hur kan man vara både för och emot traditioner samtidigt?

Jag har valt att fokusera på hantverkstradition för att jag ser det som ett arv att förvalta. Det handlar om rötter och en känsla av samhörighet. Kalla det trygghet om du vill. Ta till exempel traditionen med fästmansgåvor. Fästmansgåvan var a) ett nödvändigt bruksföremål, b) en kärleksgåva och c) ett bevis på hantverksskicklighet, som något slags urvalsprov. Det var liksom inte bara för fästmannen att stega iväg till närmaste supermarket och köpa en osthyvel, vira in den i paketeringspapper med hjärtan på och ta för givet att uppvaktningen skulle falla i god jord. En endaste liten bandgrind omfattade så oerhört mycket mer. Tänk, det kan ju faktiskt ha varit den lilla bandgrinden som avgjorde det hela och i förlängningen resulterade i att just du är du. Vilken grej, alltså! Nej, hantverkstraditioner ska vi nog inte avfärda som strunt. I bästa fall känner vi oss ödmjuka inför utvecklingen och kan landa med båda fötterna på jorden.

Österbottningar långt före vår tid knegade på med sitt för att få vardagen att gå ihop. De slöjdade för att det var nödvändigt och de passade på att göra det vackert. Jag fascineras och inspireras i min tur av de föremål och hantverkstekniker jag fått bekanta mig med. Nu är det inte längre en kamp för överlevnad och jag måste inte tälja träskedar till familjen om jag inte vill. Men min förhoppning är att jag genom mina nytolkningar, mina mönster, ska kunna bidra till ett ökat intresse för traditionen – inte som något som binder oss vid det som varit, utan mera som en språngbräda till nuet och framtiden, som en inspirerande och uppmuntrande följeslagare.

Glad Påsk – med eller utan memma!